För min vän F kommer rädslan aldrig försvinna

För min vän F kommer rädslan aldrig försvinna
KABUL. Coronapandemin har förändrat livet för många människor. För andra har den inte förändrat någonting. De har alltid levt med begränsningar, skräck och död. Min vän F är en av dem. Hon kallar pandemin för ”en mikroskopisk inblick” i hennes värld. Hon brukade symbolisera hoppet i Afghanistan. Men efter den senaste tidens terrordåd, riktade mord och en dödslista har hoppet slocknat.

Vi träffas i en trädgård omgärdad av murar i Kabul. Ett rum med väggar men utan tak. Det är kväll och det enda ljuset kommer från halvmånen. En man spelar gitarr och sjunger som nationalhjälten Ahmad Zahir. Kött, ris och fyllda pastaknyten väntar på keramikfat. 

Det är sommaren före pandemins utbrott, och F blir min vän. 
Jag har levt nästan dubbelt så länge som F. Vid den här tiden har jag också rapporterat från Afghanistan i knappt ett år, men det är hon som kommer lära mig om det afghanska livet. 

Hon sitter på marken under en trädkrona där det hänger körsbär och sover fåglar. Skjortan och byxorna är lösa, det raka håret faller till axlarna, ögonen och händerna är stilla. 

När hon börjar prata är det första gången jag hör en afghansk kvinna beskriva en ljus framtid. Hon berättar att hon bor ensam i ett hus, något jag inte visste var möjligt på en plats där inte heller män bor ensamma. Bredvid henne sörjer en pojkvän att de snart ska skiljas åt. Det är F som har tagit beslutet om deras förhållande. 

Hon ska åka till väst för att ta en högre examen. Men hon ska inte stanna där. Hon ska återvända till Kabul och förändra landet genom att undervisa nästa generation. 
Det sista är hon helt säker på. 
Jag har aldrig känt mig så hoppfull i ett krig som den kvällen under månhimlen.

Sista gången jag träffar F är på ett tak. Vi ser ut över det Kabul som hon är på väg att lämna. Män i enfärgade salwar kameez med sjalar virade runt huvudena som byter grönsaker mot sedlar vid träkärror, bilar som kör åt fel håll i trafikriktningen, bröllopslokalernas tusen lampor. 

Under sensommaren har vi druckit te på undangömda kaféer, promenerat på trottoarer så höga att man får hoppa ned från dem, delat erfarenheter bakom fasader. 

Det mesta i sitt liv måste F dölja. Hur hon bor, vilka hon träffar, utlandsstudierna. Det finns en parallell historia till allt. Sanning och lögn i ett evigt kalejdoskop. ”Varför”, frågar jag ständigt. ”Släkt och traditioner”, svarar hon ständigt. Tills jag en dag ändrar frågeställningen: ”Men varför gör inte afghanska ungdomar revolt?”

Det är då hon tittar på mig med den blick jag har blivit van vid, som när en äldre betraktar en yngre. Hon förklarar att hon inte vill skapa problem för sina föräldrar.

Utan att riktigt lyssna räknar jag upp alla problem som jag har skapat för mina föräldrar. Skolkat, rymt hemifrån. Och minsann åkt ända till ett krig i Irak trots att alla sa nej. 
F behövde inte åka till något krig. Hon föddes in i ett. 

När hon kom till världen på 1990-talet sköt krigsherrar artilleri över Kabul tills hus blev grus och människolik ruttnade på gatorna. En dag kom beväpnade milismän och plundrade hennes hem. Föräldrarna tog med sig barnen och gick till fots och liftade om vartannat i östlig riktning tills de kom till Pakistan. 

Tillbaka i Afghanistan efter talibanregimen blev dagliga explosioner hennes barndom. F kan inte minnas en enda morgon i sitt liv när hon inte har vaknat med känslan av att hon själv eller någon hon älskar kan sprängas i bitar vilken sekund som helst.
Kriget var hennes långt före det var mitt. 

Bara att födas som flicka var ett krig. När hennes pappa lät henne studera hotade människor att mörda honom. När hon var i skolan oroade hon sig för att hon skulle vara anledningen till att hennes far hamnade i en grav. När hon åkte till väst för att börja på universitet fick föräldrarna hitta på att hon följt med sin bror till Indien. 
Den verkliga versionen skulle inte ha lett till deras överlevnad. 

Skräcken över att något skulle hända hennes familj på grund av henne ledde till en konstant ångestproblematik. 

Hon understryker att det inte gör henne speciell. ”Du kommer inte träffa någon här som inte har förlorat minst ett hem och en familjemedlem”, säger hon. 
Sedan säger hon hejdå. 
Jag skickar meddelanden till henne på andra sidan jorden för att fråga vad som händer. Det hon fruktar mest händer. Hennes far hamnar i en grav. Hon kan inte åka hem till begravningen. 
2019 har blivit mörkare. 

I februari 2020 skriver USA ett avtal med talibanerna. Attacker mot amerikaner och talibaner minskar, men i regeringskontrollerade områden som Kabul eskalerar våldet mot afghaner. Det ändrar även karaktär. 

Både talibaner, Haqqaninätverket och IS ser sin chans att ta mark och makt, och det gör de genom att skapa rädsla och kaos. 

I maj 2020 dödas 24 människor på en mödravårdavdelning i staden. Nyförlösta mammor och spädbarn skjuts till döds i sjukhussängarna. Nyfödda behöver akutopereras för skottskador. Pappor som precis blivit änkemän springer runt och letar efter barn de aldrig hunnit se. 

I november 2020 dödas 32 människor på Kabuls universitet. De flesta är studenter. Elever är instängda med män som tar livet av dem. Dådet pågår i sex timmar. Blod blandas med spillror av stolar. En vit IS-flagga med svart kalligrafi lämnas i ett klassrum. På en vägg har någon klottrat: ”Länge leve Emiratet.” 

Emiratet var talibanernas regim fram till 2001. Var det talibaner eller IS som låg bakom attacken? Förvirringen får den effekt som terroristerna ville uppnå. 
Ingen känner sig längre säker på att de kommer komma hem igen efter att de stängt ytterdörren bakom sig. 

Mitt i allt detta har en pandemi brutit ut. I ett land där bebisar skjuts ihjäl på BB hamnar ett virus som främst dödar äldre i skuggan. En taxichaufför beskriver det som att afghaner har väldigt många problem, medan västvärlden bara har ett problem: corona. 

F skriver: ”En del av mig vill säga åt folk att ta det lugnt, en annan del av mig vill välkomna dem till en mikroskopisk inblick i min värld.”
Hon begriper inte varför ett virus som kan undvikas med skyddsåtgärder skapar panik. Hon begriper inte heller varför något som regeringar faktiskt vill åtgärda skapar panik:
”Människor arbetar konstant för att du och dina älskade inte ska bli sjuka. En tillfällig pandemi som hela världen har gått samman för att utplåna för att du ska kunna bli fri kan knappast jämföras med den terror som människor har levt med och lever med sedan flera decennier i många länder, inte bara i Afghanistan. Och snälla, kom inte med några antaganden om att du behöver tycka synd om mig för vad jag har genomlevt. Jag föddes där, om du föddes på en bättre plats … all lycka till dig!”
F tycker att människor som bor i fred tar saker för givna. Som att kunna gå till mataffären utan att skadas eller dödas. Något som människor i krig aldrig har kunnat ta för givet. 

Livet i pandemins tid tycker hon är hanterbart eftersom hon har husrum, pengar så hon klarar sig och människor som bryr sig om henne. 
”Jag bor i ett vackert bostadsområde, även om jag inte kan gå ut kan jag fortfarande njuta av fåglarnas kvitter, träden som blommar och solen som skiner rakt in på mitt skrivbord – medan jag gör mina skoluppgifter på distans.”

Det hon tycker är mindre hanterbart är livet i ett krig där människor avsiktligt vill döda henne. Den rädslan har hon internaliserat. Att ständigt vara rädd för andra människor, att vara ensam med den rädslan, att veta att ingen kommer straffas om hon mördas. 

”Det har en negativ effekt på mitt liv och mina relationer. Jag måste hantera det dagligen. Det kommer aldrig försvinna. Pandemin kommer försvinna.”

År 2021 inleds som 2020 slutade i Afghanistan. Med riktade mord. 
De senaste två månaderna har sex journalister mördats i landet. En kvinnlig människorättsaktivist har mördats, en åklagare har mördats, en kvinnlig läkare har mördats. 
Det är så många som har mördats att vi har tappat räkningen.

När New York Times räknar kommer de fram till 136 mördade civila, utöver 168 poliser och militärer. 

En dödslista sprids med ytterligare hundra namn. Personer som arbetar inom områden som media, utbildning och mänskliga rättigheter ska elimineras. 

Det har hunnit bli det tredje året som jag rapporterar från Afghanistan, och döden har krupit närmare både mig och F. 

I det sista meddelandet jag får från henne står det att hon inte längre tror att hon vågar komma tillbaka och jobba som lärare. Istället vill hon försöka få ut sina familj. ”Men till var då och hur?”

Varken hon eller jag har några svar. 
Ljuset min vän F en gång såg i den mörka trädgården i Kabul har slocknat.

Källa: expressen.se

Frontex accused of complicity in Hungarian pushbacks, declared illegal by EU السابق

Frontex accused of complicity in Hungarian pushbacks, declared illegal by EU

James Comey: Far-right extremism threatens the US more than Islamist terrorism التالي

James Comey: Far-right extremism threatens the US more than Islamist terrorism

شاركنا تعليقك