JENNIFER WEGERUP:

Paniken visar hur långt från verkligheten vi har kommit

Paniken visar hur långt från verkligheten vi har kommit
Bilen är oigenkännlig, krossad. Vi kör förbi den längs motorvägen mot Sicilien, ser en kropp på marken, täckt av en filt, poliser runt den. Den här gången var det inte vår tur, vi kör vidare, men bilden dröjer kvar inom oss. Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Som ung nyhetsreporter på nattskiftet här på Expressen var en av de vanligaste uppgifterna jag hade att skriva notiser om dessa olyckor, ringa vakthavande befäl på någon liten polisstation, få de sorgliga uppgifterna.

Ond bråd död är en del av reporter-vardagen, jag blev utsänd på diskoteksbranden i Göteborg, var på plats efter pub-bomben i London, bevakade den stora flygolyckan i Milano och så vidare till det senaste året med pandemin. 

Jag bär med mig alla jag mött; alla offer, alla sörjande, som skuggor och ljus i djupet av min själ. Paradoxalt nog har mitt jobb lärt mig att inte frukta döden, att inse att den är med oss överallt. Vet vi då inte alla det? 

Nej, skulle jag säga, efter alla reaktioner jag mött det covid-år som gått. Inte efter att ha träffat alldeles för många unga friska människor som stängt in sig och inte lever längre, bara överlever. Inte efter de vredens mejl som berättar om en hos många total oförmåga att acceptera att vår tid är utmätt och att sjukdom och lidande är en del av vår vardag. 

Det betyder inte alls att jag är likgiltig inför död och lidande eller inte menar att man ska försöka rädda de sjuka. Men den förödande rädsla och de helt världsfrånvända resonemang som framförs på sina håll, och speglar sig i panikåtgärder, vittnar om hur långt ifrån verkligheten vi kommit i västvärlden.

Covid-krisen är bara ett exempel, vi lär stå lika illa rustade mentalt för nya prövningar framöver vare sig det är krig, katastrofer eller nya virus. 

I stora delar av världen är svält, lidande och sjukdom ständigt närvarande. Så var det också i Sverige förr. Hungersnöd. Unga söner och äkta makar som togs ut i krig vare sig de ville eller inte och aldrig kom hem igen. Kvinnor som tvingades se flera av sina barn dö. 

Spanska sjukan skördade allra flest offer bland de unga vuxna. Min skånska gamlamormor förlorade två syskon i den, men det var som det var, alla kände till livets hårda spelregler.

Nu hör jag folk säga ”min 97-åriga farmor fick inte dö”. Som om vi vore odödliga. En 7-åring som dör är en tragedi. En 97-åring som dör är stilla sorg, ett milt vemod, livets gång. 

I dagens högteknologiska samhälle med total distans till döden, som helst ska ske på sjukhus eller äldreboenden där vi slipper se den, invaggas vi i falsk trygghet. Det gör oss svaga och oförberedda när verkligheten slår till och vi borde prata mer om det, ta lärdom för framtiden från den här krisen.

Vi är så sköra, så bräckliga; porslinsfigurer, ägg, rön i vinden bara. 

Inget vet vi, bara ett: vi ska dö, alla. 

Ändå får jag så ofta frågan ute på jobb: ”Är du inte rädd?”. Som i bilen, på den där resan mot Sicilien, på väg att rapportera mot Etnas utbrott. Men varför skulle jag vara rädd? Hundratusentals människor lever vid vulkanens fot.

De vet att risker är en del av livet, att det inte går att gå runt och akta sig för allt. Och jag dör då mycket hellre i ett vulkanutbrott än i dödens väntrum på långvården.

Solen lyser starkt, apelsinträden står sotsvarta, röken väller fram mot himlen, Etna mullrar rungande dovt och starkt. Askan regnar ner över mig, det svider i ögonen, sticker i halsen, folk runt mig tar skydd. Det är vackert, overkligt, pulshöjande. 
Allt är här och nu. Och jag vet att jag lever, att jag känner livet i mig just för att det när som helst kan tas ifrån mig.

Källa: Expressen.se

Lärare från Göteborg ny partiledare för Feministiskt initiativ السابق

Lärare från Göteborg ny partiledare för Feministiskt initiativ

شاركنا تعليقك